tag:blogger.com,1999:blog-2391171717677932513.post3734387768707568118..comments2023-03-27T10:41:07.825+02:00Comments on Saras Hundliv: Om bloggande, smällande och att hitta balansUnknownnoreply@blogger.comBlogger1125tag:blogger.com,1999:blog-2391171717677932513.post-53435271894479989072014-01-08T07:58:41.229+01:002014-01-08T07:58:41.229+01:00Något jag har märkt med Zumi är att hon direkt bli...Något jag har märkt med Zumi är att hon direkt blir misstänksam när jag i hennes ögon anstränger mig för mycket. På nyår i år var vi hos mina föräldrar, och när det började närma sig tolvslaget och det började poppa (det smäller inte därute, för långt bort) i fjärran tog jag fram en massa tugg och tyckte att de skulle sysselsätta sig. "INGA PROBLEEEM!" sa Norrie - "Nja, alltså, varför trugar du, vad är det som händer, borde jag vara orolig, jag kanske ska vänta med att äta?" sa Zumi... Så jag lämnade henne med några tugg på golvet och gick ut en sväng istället. Väl ensam brydde hon sig plötsligt inte ett dugg om ljuden utan åt sina tugg istället. Hon, och kanske många shibor?, snappar direkt upp stress eller oro hos mig och svarar med att bli extra på spänn.<br /><br />Det finns en norm bland hundträningsfolk som säger att man ALLTID ALLTID ALLTID är på bra humör och snuttetrevlig, och de första åren med Zumi kämpade jag med det och byggde på mig irritation som sedan exploderade över småsaker. Jag har blivit bättre faktiskt, på att acceptera att jag är trött och grinig och less då och då, och att det INTE ÄR NÅGON FARA. På med sele på lilla svart så jag kan skita i om han drar, koppel på båda och så bara GÅR vi. Skiter i dem, skiter i allt. Kan till och med lyssna på musik om det behövs. Vi måste inte interagera och ha världens bästa aktiveringspromenader - vi behöver bara ta oss igenom det utan att jag har lust att ta den ena och slå den andra med. ;)Linneahttps://www.blogger.com/profile/13531038369214051229noreply@blogger.com