Den 6:e lämnade jag av Kumo hos min mamma och packade in Yume och Katla och alla attiraljer som behövs för en freestyletävling och begav oss ner mot Göteborg. Men detta var ingen vanlig freestyletävling utan AFEC-finalen på MyDog. En gigantisk tävlingsplan, hög hög musik, massa människor och hundar och en allmänt uppsluppen stämning!
 |
| på hotellet |
Vi fick en förvånansvärt lugn och avslappnad kväll och natt på hotellet. Det var Katlas första hotellvistelse och hon skötte sig galant. Det största problemet var att rummet var alldeles för varmt så jag var tvungen att ha fönstret öppet i några timmar innan det blev en mer dräglig temperatur. Jag vaknade av mig själv ännu tidigare än jag ställt väckningen på, så vi fick väldigt gott om tid att rasta, packa ihop, göra oss i ordning, ta med oss frukost och åka mot svenska mässan. Samlingen skulle vara vid 8.15, mässan öppnade 7 så vi var där ungefär en timme innan samlingen för att hinna landa ordentligt. Jag hämtade hundar och grejer i två omgångar och det gick riktigt bra. Hann växla lite ord med medtävlanden och sen blev det dags för samling och banvandring. En fick ta med sig hunden i koppel på banvandringen och även leksak så vi gick runt och kände av underlaget och stämningen och Yume kändes fokuserad och följsam trots mycket andra hundar på planen så vi gjorde något moment innan hon fick vila i buren igen och jag gick programmet själv.
Heelworken skulle starta först med 8 ekipage så jag satte mig på läktaren och fokuserade helt på att bara titta och njuta av att vara där och få se allt live. Satt där ett tag innan jag plötsligt ser en PUMI vandra omkring och förvirrat se ut att leta efter något, tog en halv sekund innan jag fattade att det var MIN PUMI, och en bit bredvid ser jag Yume lika förvirrad hon. Katla hade lyckats krafsa upp dragkedjan, men det var bara att stuva in dem där igen och knyta ett litet snöre så inte samma sak skulle hända igen. Jag blev mer och mer nervös ju mer det närmade sig, men jag kände ändå att jag hade någon form av kontroll och njöt av att jag inte var helt handlingsförlamad av nerver, det kändes stort. Så blev heelworken klar och vi skulle starta som nummer 2 i freestylen och jag tog ut Yume ur buren igen och började värma upp lite. Ville inte trötta ut henne så vi laddade mest. Vi gick ut på planen och vägen till pallen och vår startpunkt var lång så lååång. Jag kände av Yumes energi och förstod att jag skulle bli tvungen att "hålla i" henne rätt mycket för hon var lite spattig. Själv kände jag mig helt darrig. Jag hörde hur speakern nämnde att detta var vår första större tävling och hur vi fick en applåd, men jag registrerade inte hur mycket folk det var som satt på läktarna. Kastade en blick mot domarna och satte oss i startposen och Yume blev klar fort så vi körde igång. Starten satt riktigt bra, om något var hon lite snabb, men hellre det än tvärtom. När våra snurrar kom så svarade hon inte på kommandot på en gång vilket hon brukar göra på just det momentet. Där tror jag att hon reagerade på hur musiken studsade (vilket störde mig också) och inte hörde mig riktigt. Därför blev de inte riktigt synkade och jag blev lite ställd. Sen minns jag liksom mest delar. Jag känner hur dels den leksak som jag stoppat innanför brallorna sakta men säkert vandrar nerför benet och sen hur själva byxorna glider ner och hur jag var tvungen att rätta till dem. I en sekvens tror jag också att jag tappar min pistol och hur både Yume och jag blir helt ställda, men det är de lösa golvplattorna som smäller på vissa ställen när jag går på dem. Något som jag visste om, men som ändå blir en väldig överraskning. Vissa moment och rörelser blir inte så precisa, det blir lite missar, vi är sena på ett ställe, hon sätter sig ner och tar en klipaus, men vi kommer hela tiden vidare. I avslutningen är vi båda helt uppe i varv och hon ljudar faktiskt en del. Det är som att hon är lite sur, liksom att hon undrar vad fan jag håller på med och hur hon berättar hur kämpigt hon tycker det är, inte att hon tycker att det är jobbigt på ett negativt tärande sätt, utan mer med jävla anamma liksom. Förutom det så tyckte jag vi satte avslutningen över förväntan med tanke på att den är lite ändrad och det var första gången på tävling. Det var så skönt att få springa av planen. Yume fick ett par uppmuntrande klappar och även om jag var svettig och darrig så var nog den största känslan tillfredsställelse. Att vi klarade det, utan missöden!
Yume fick kampa en liten stund och sedan kattmat och vi tog oss ut för att rasta lite. Resultaten las upp löpande, men jag kände mig liksom inte så jätteintresserad av dem. Det var ju liksom inte syftet med den här tävlingen, jag visste redan vilken placering vi skulle få. När jag väl fick se dem så kände jag mig i alla fall ännu nöjdare. 22,75 poäng blev det och bara så lite lite som fattades (0,25p) i precision och samarbete för certpoäng. Det blev prisutdelning och alla fick ta emot priser och vi fick en jättetjusig rosett samt en hel påse från Agria med massa smått och gott i. Inte illa för en sistaplats! Yume var trots allt den yngsta hunden i hela freestylegänget, och den med minst erfarenhet av större tävlingar. Hon var också den enda hunden i startfältet som inte var av vall- eller retriverras. Vi tittade förbi shibaringen innan vi började packa in och köra hemåt. Själva hemresan är tyvärr en tråkigare historia som jag inte ska dra här, men efter en bortbärgad bil, flera timmars väntan på buss och tåg och slutligen en taxiresa så var vi tillbaka i Sala igen sent på kvällen.
 |
| Trött tjej med sin rosett <3 |
Dagen efter fick jag se filmat från tävlingen och alla de där grejerna jag trott att jag gjort (tappat byxorna osv) verkar inte synts och jag är bara så grymt nöjd med våran prestation! Nu har vi lite på fötterna inför kommande utmaningar och jag hoppas detta är talande för hur vårt kommande freestyleår.
