måndag 12 september 2011

Ett steg fram

Lillplutt har varit en riktig storskit den senaste veckan. Rymt vid ett flertal tillfällen då roomien oförberett öppnat dörren och slyngeln tagit chansen att, enligt honom, ha det lite kul. Inte lika kul för mig som med olika strategier försökt fått tag på honom. Nej, inte kul alls. Humöret har trutit och jag har inte känt mig som någon vidare hundägare om jag ska va ärlig. Men efter idag så känns det lite bättre. Vi har varit ute på åkrarna och gått och Kumo fick riktiga shibadampryck trots att långlinan var på, och han KOM PÅ INKALLNING VARENDA GÅNG! Och det såg ut som att han tyckte att det var lika kul som det brukade vara och han var så duktig! Matte blev superglad och fick nästan tårar i ögonen. Det är så jobbigt att gå runt å ständigt vara irriterad och tjatig på honom, så att få ge beröm och tycka att han var duktig var guld värt. Nu orkar jag fortsätta träna och kämpa för jag vet att min fina samarbetsvilliga och roliga kille finns där inne under alla trotsiga tonårshormoner. 

2 kommentarer :

mamma sa...

Det var väl bra att han lyssnar nu :)Han kan bara han VILL,,,
Ha det så gott ,,,Kramar

DB sa...

Ja, det gick jättebra med klippningen. Körde avslappning med Wilma innan, och sen körde jag på bara. Så glad!!

Det där känner jag igen - dom kan bara dom vill. Små shiborna.