OJ vad mycket som hänt sen sist jag skrev! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Men jag betar helt enkelt av hela gänget i ett inlägg var för sig tror jag... Så här är lite om vad Yume har haft för sig.
Vi gjorde årets första officiella tävling i Kungsör i mitten på februari. Träningen inför den hade varit lite skakig där hon ömsom varit väldigt fokuserad och taggad men ibland också väldigt ljudig. Den första av två starter började hon i princip med att vilja springa av planen mot vad hon trodde var en externbelöning. Jag röt åt henne med ett skarpt, men ensamt NEJ och då kom hon utan knussel eller ledsna miner tillbaka och jobbade på och vi avslutade programmet med många fina delar. Fick ett avdrag för korrigering men tyckte att det fick det vara värt för att markera att det beteendet är ingenting jag vill veta av när vi jobbar. Nästa start gick jag in på planen och var helt inställd på att ge min hund stöd och kärlek och det var verkligen så skönt att bara få berömma och heja på i princip hela programmet istället för att pressa och jaga på. Och jo fokuset blev bättre, men då vi var trötta blev inte precisionen lika bra. Båda starterna var nära cert så jag kände mig ändå nöjd med vår prestation.
Några veckor senare var det dags igen i Karlstad och även där var det dubbla starter. Då hade Yume precis börjat löpa och var alltså tvungen att starta med löptrosa och då tänkte hon minsann INTE ligga och än mindre krypa på golvet med den på sig! Så jag fick lite hejsansvejsan stuva om lite i programmet och utesluta de grejerna. Första starten gjorde vi en del fina grejer i, men med ett par rejäla stopp där hon liksom bara la av, men jag tyckte att jag jobbade på bra själv och stöttade så gott det gick. Jag hade egentligen tänkt innan att den andra starten skulle bli en belöningsstart oavsett hur det gick i den första för att inte pressa henne onödigt mycket. Men när jag såg poängen och att det bara fattades 0,1 i utförandet så var det där och gnagde ändå. Jag ville testa att köra på i alla fall. Hon var trött, men ändå så hankade vi oss liksom fram genom programmet. Knappast någon superenergi, och vissa saker blev verkligen inte särskilt tjusiga, men det som krånglat den första starten krånglade ändå lite mindre nu och förutom på slutet där vi inte riktigt höll ända fram, så var det förvånansvärt bra jobbat. Men när vi sprang ut från planen grämde jag mig ändå lite för att jag inte belönat ändå. Men den starten visade det sig skulle räcka till vårt sista CERT så där och då klarade vi av championatet. Jag blev otroligt glad såklart, men kanske mest av allt lättad faktiskt. Det känns liksom så skönt att få släppa det målet och mer fokusera på en annan typ av tävlingskarriär i freestylen för Yumes del. Jag är så jäkla stolt över henne och hur hon har vuxit in i rollen som tävlingshund. Mest av allt imponeras jag av hennes förmåga att pressa sig själv även när hon tycker att det är jobbigt, och hon gör det för min skull! Det är en egenskap jag inte vill överutnyttja, men det är ju fantastiskt att den finns där.
Yume är alltså den första shiban i alla fall Sverige och Norden med ett freestylechampionat. Jag kan inte svära på att hon är först i Europa eller övriga världen, jag har inte jättebra koll på hur det ser ut med aktiva i England, USA och asien, men mig veterligen finns där ingen som kommit lika långt i sporten. Hursom så ville vi såklart fira denna bragd ordentligt! Så vi bjöd in vårt träningsgäng här i Uppsala på shiba-championatstårta och träning i vårsolen.
Vi har även startat på en tävling till efter Karlstad, med två starter. På ett helt nytt ställe denna gång och det var ett tag sen sist. Första starten var hon så ofokuserad och seg att jag valde att bryta och belöna upp lite moment och andra starten var inte fantastisk på något vis, men vi höjde vår kvalpoäng med en tiondel i alla fall, haha! Det räckte också till en 3:e plats och en rosett. Nu är det tävlingsvila ett bra tag framåt och sen tar vi tag i det igen till hösten har jag tänkt för det är nämligen så att..
...Hon är parad! För några veckor sedan så var hon på en dejt med en äldre röd herre och även om det är för tidigt att säga så tror jag allt att hon är dräktig. De tecken som har varit de andra gångerna visar sig nu också så jag skulle bli förvånad om det inte är så. Hungrig, kelig och pruttig! Hehe. Men om två veckor så ska jag nog kunna gissa mer säkert. Jag hoppas så att hon faktiskt är dräktig så att vi har de där två foderkullarna bakom oss och kan satsa helhjärtat på tävlandet sen. Jag vill ju eventuellt ta en kull på henne själv, men det blir inte än på några år, så tills dess hinner vi träna och tävla en massa. Men blir det inget nu så får vi tänka om, och det är väl inte hela världen heller.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar