Förra helgen så var vi i Fagersta och debuterade i rallylydnad. Jag och Kumo har bara prövat på den här sporten vid ett fåtal tillfällen, men eftersom vi ändå har tränat så mycket annat och därmed kan alla moment ifrån nybörjarklassen så tyckte jag att vi kunde pröva att tävla. Jag hade hoppats och tänkt att jag kunde ta med mig allt jag lärt mig ifrån freestyletävlandet och applicera det, men det funkade inte riktigt så. Jag tror i alla fall att jag hade stooor nytta av det, och det hade säkerligen gått sämre om vi inte varit lite tävlingsvana sen innan.
Av två rundor så gick väl den första sådär bra och den andra lite bättre. Det var en sval dag med duggregn till och från och vi behövde inte gå upp så jättetidigt eftersom tävlingen låg 1 timme ifrån oss. Så vi var där i god tid och kunde installera oss. Vi startade sent i båda klasserna, och jag föredrar verkligen att starta tidigt, men jag försökte lägga band på mig själv och inte värma upp för mycket. Banan kändes inte överkomligt svår, utan riktigt rolig och jag kände att jag hade hyfsat koll på läget. På planen så segade han och hade inte alls fokus på mig utan mer på allt runt omkring. Jag betedde mig asakonstigt genom att inte andas, prata pipigt, spänna mig och luta mig över honom, vifta och sluddra och jag vet inte allt! Så jag förstår verkligen att Kumo inte riktigt var sugen på att prestera. Och ju mindre intresserad han är, ju konstigare blir jag. Vettetusan hur jag ska komma till rätta med det, men det är ju ett nervöshetsbeteende av rang! Ja vi släpade väl oss runt den där banan med 51 poäng, och hälften utav avdragen var enbart mitt fel, så det är ju på ett sätt positivt, för jag är ju grunden till så mycket i vår relation, men också det jag har störst chans att påverka. Inför nästa start så kändes det ändå lite bättre. Jag fokuserade på att hitta glädje och att inte vifta så mycket och då blev det lättare. Han var lite mer med även om han kändes trött och lite seg och mitt i ett moment blev så trött och frustrerad på mig att han satte sig ner och kliade istället. När vi kom av banan så fick han rejält med beröm och han viftade på svansen och kändes glad så då kändes det som att vi kunde vara nöjda med dagen oavsett hur många poäng vi fått. 75 poäng fick vi ihop på den rundan och därmed ett uppflytt. Så om man jämför med vår debut i freestyle när den väl begav sig så kändes det fantastiskt mycket bättre, vilket borde säga att jag är mer bekväm med tävlingssituationen. Hoppet lever om att jag så småningom ska kunna bete mig som vid vilket träningstillfälle som helst på tävling.
Redan nästa lördag ska vi iväg till samma ställe och starta en gång, och att vi har varit där förut kommer hjälpa oss båda. Det vi behöver fokusera på rent momentmässigt är ett rakt sittande i frontpositionen, men mest på uthållighet och glädje över lag. Vi har bättre förutsättningar nu när vi jag vet vad vi har att jobba med och vari svårigheterna ligger. På´t igen bara!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar