Skärpning på slentrianträning och irritationsmatten!

Tvåtusenfemtons första vecka har varit ganska inaktiv, eller det har i alla fall känts så. Fortsatte att vara sjuk ett par dagar in på den nya året, och hundarna fick vara hos lillasyster så att jag kunde vila ordentligt. 

I måndags friskförklarade jag mig själv och åkte till Norberg och tränade lite freestyle. Känslan efteråt var att jag inte var särskilt nöjd med hundarna, men när jag börjar pilla i det så är det Yume jag inte är nöjd med, Kumo gjorde ju faktiskt en riktigt fin genomkörning av programmet där han var riktigt taggad. Men då är det som att det inte räknas...

Jag minns i början när jag tävlade Kumo innan Yume blivit tävlingsmyndig och hur fruktansvärt nervöst det var och hur besviken jag kunde bli när det inte gick bra, för att jag visste att han kunde så mycket bättre. Nu vet jag på vilken nivå Kumo ligger, och hur viktig dagsformen, som jag inte alltid kan påverka, är för hans prestation, då är det inte lika jobbigt. Besvikelsen uteblir såklart inte när det går mindre bra, men det ligger på en realistisk nivå. Det som framför allt gör att det är så är att han inte är min Yume; min DRÖM och FÖRHOPPNING (som Yume faktiskt betyder)! Nä, Kumo är min lilla hejsvejs-kille som gör så gott han kan, och som man kan skylla en massa på andra olika omständigheter när det inte funkar.

Foto: My Johansson

Yume har jag så mycket mer krav på och det börjar märkas att det inte gynnar oss ett jäkla dugg! När vi tränar ser jag bara alla missar hon gör och att det enbart beror på henne och hennes oförmåga att koncentrera sig. Jag trodde att nu var den jobbiga unghundstiden förbi och det skulle vara en mer mogen, vuxen hund som man skulle kunna pressa lite mer i utvecklingen. Men NEJ så är det INTE och jag kan inte tvinga in henne i den rollen för det är piss för vår relation. Och så får jag dåligt samvete för att jag tränar när jag borde låta bli och istället bara blir frustrerad och irriterad. Jag har ju för mig själv sagt att det här året ska jag inte satsa på tävling, utan träna långsamt och långsiktigt och för att det är KUL. Men det är så lätt att slentrianträna för att det är ju faktiskt TÄVLING om 2 veckor!! Men grejen med att träna shibor är att det nästan är lika viktigt att hålla igen på träningen som att träna. För att helt enkelt hålla upp värdet på träning som en ASROLIG aktivitet vi gör tillsammans, och det är kvalitet framför kvantitet som gäller. Jag har försökt lägga band på mig själv i alla fall de senaste dagarna och inte tränat långa, avancerade kedjor utan mer pillat lite på små övergångar och detaljer jag vet att hon tycker är lite svårt.

Jag vet inte riktigt vad det är som är grejen, men just nu så är Yume DEMONPUP FLUFFYBUTT x 3000. Det är nog så att det mestadels är sur-och-irritations-matte som spär på mycket, men jag tycker det har varit så här sen vi började lite mer med fysträningen. Alltså dragweight och att klövja, och det känns som att hon blivit väldigt fit fysiskt. Kanske har det gått för fort? Eller så är det i samband med att hon fick gå över på det foder vi vann på tävlingen i Fagersta som till och med heter "advanced fitness" och bara ger henne superenergi? Eller så är det för att hon ska börja löpa snart. Eller så är hon bara en jobbig unghund. Herregud hon är ju inte ens 2 år en!!! Låt henne vara dryg, jag har ju hur mycket tid som helst att träna och tävla!

Hur som så måste jag bli lite snällare mot min lilla drömhund. Undvika småkonflikter som drag i kopplet och inkallningsproblem vilket är skitlätt! Sätt på henne en sele och fast i midjebältet; problem solved! Och att skippa att träna frustrationshantering, också jättelätt löst! Sen får vi se om det blir löp snart och om det landar lite efter det. Ska som sagt inte hålla på och slentrianträna något fram till tävlingen, men känns det inte bättre än såhär så skippar vi nog den också.