torsdag 30 januari 2014

It feels like we only go backwards

Kumo för ca 1 år sedan
Sitter å kollar igenom lite blogginlägg från förra vintern/våren och funderar över hur mycket som har ändrats. Jag hade helt glömt bort vad jag gjorde och hur det kändes då och när jag läser det nu så blir jag lite ledsen. Ledsen för att på nå vis så känner jag mig inte riktigt lika engagerad nu som då. Det känns som om jag tränade mer, hade mål som jag jobbade emot och analyserade på ett bättre sätt. Men jag vet varför det inte är så just nu. Dels min energinivå, den når inte upp till vad den var då. Jag var arbetslös och hade i princip bara hunderiet att fokusera på och det var det enda som kändes kul och värt just då. Sen så har jag dubbelt så många hundar att engagera mig i nu, och det gör också saken lite annorlunda. Det som är mest ledsamt är hur mycket jag kämpade med Kumos lösträning, och hur den bara helt runnit ut ur sanden sen dess. Visst sket det sig rätt rejält där med agilitykursens rymningar och det har ju blivit ett par nya sen dess där han faktiskt dragit iväg med linan på flera gånger. 

Jag tror inte att jag skrivit om det här men han drog ju iväg med linan på någon gång i somras/höstas och jagade rådjur samtidigt som det var jägare i området. Och jag var så jävla nervös över att de skulle skjuta honom och fick också en riktig utskällning utav en innan jag lyckades få in honom. Efter det fick han helt enkelt inte gå i linan lika mycket heller eftersom jag inte litade på honom och heller inte tyckte att jag hade tiden att fokusera på problemet eftersom Yume hade flyttat in och jag jobbade en massa. Så det sattes på paus, och blev aldrig återupptaget igen. Lösträningen är en färskvara, och med Kumo får man jobba så mycket med det. Jag har tvingats sänka förväntningarna på hur långt jag vill komma med träningen. Att han skulle kunna gå lös i skogen utan att jaga, det är det bara att säga hej då till! Det har blivit så befäst att jaga på egen tass är det bästa som finns att jag tror inte att det går att få bort det utan att jag skulle behöva ha honom gå fot under hela promenaderna, och det är inte riktigt så jag vill att mina skogspromenader ska se ut. Men jag vill kunna att han ska kunna gå med linan släpandes och lyssna på stannande/inkallning, och bryta störning. Jag vill också kunna träna med honom lös där viltstörning inte finns utan att han drar. Och jag vill att han inte ska ta chansen att sticka ut genom en dörr när någon är lite långsam med att dra igen den. Detta är inte omöjligt, vi var nästan där förra våren innan det började fucka. Och vi är äldre nu, mognare, kan mer om hur vi funkar. Men det kommer krävas en del jobb. 

Jag har pratat lite med chefen om att jag kan tänka mig att gå ner i tid under våren. Tjejen jag täcker upp för ska börja jobba igen efter att ha varit mammaledig, men vill inte jobba heltid och för min del har jag inget emot att jobba mindre. Visst blir lönen inte lika bra, och jag märkte snabbt hur fort det gick att vänja sig från existensminimum till "en ganska bra lön", men det är bara pengar, och man får prioritera. Huvudsaken att jag har så jag klarar mig. Har också bestämt att jag ska söka högskola till hösten, oklart vad just nu bara. Så då kanske jag börjar plugga ett tag framåt. Och det betyder att mina dagar blir lite flexiblare. Och det betyder förhoppningsvis mer ork och mer kvalitetstid och kvalitetsträning med hundarna.

Det går lite upp och ner livet. Det kan ändras snabbt, och det behöver inte vara något dåligt egentligen. Det är ju så bara. Det kan inte bara vara statiskt och en rörelse kan inte bara vara uppåtgående. Och man kan ALDRIG backa ur exakt samma spår för det är alltid en ny utgångspunkt där backandet började. Och på så sätt är också backandet en slags framåtrörelse.

Inga kommentarer :