När jag började skriva det här inlägget så tänkte jag att det skulle handla om Yumes inledande freestylekarriär och hur jag har tänkt med den. Men så började jag skriva, och kom in på något helt annat. Spretigt och utsvävande som vanligt... Idag har jag i alla fall anmält oss till tävling den 22 Februari. Kumo kommer få starta i Htm och den lilla svarta är anmäld i freestylen, men jag håller det lite öppet om hon verkligen ska starta. Det beror lite på hur det går på träningstävlingarna.
Jag har tänkt såhär: När jag såg att det skulle vara två tillfällen med träningstävling i Stockholm så anmälde jag mig direkt för det är precis det vi behöver, båda mina tävlingsekipage. Kumo för att få träna ännu mer tävlingslikt och få belöning på plan och Yume för att ge henne de bästa förutsättningarna för att tycka att det här med tävling är en svinkul grej!
Ett stort problem med min freestyleträning och träning mot tävling är att jag i princip sysslar med det helt själv. Jag har EN intresserad kompis, men vi verkar inte få till det när det kommer till nån uppstyrd träning direkt, och det är det jag vill ha. Det finns ingen att bolla tankar med, ingen som kan komma med det där nyttiga utanifrånperspektivet eller helt enkelt bara vara där i närheten för att agera störning. Att detta var något som hade behövts, blev snabbt klart för mig när jag började tävla med Kumo. Så vi tränade genom att tävla. Visst skulle jag kunna leta aktivt efter träningskompisar, och verkligen vara drivande i att få till det. Men när det väl kommer till kritan så kommer såklart en massa dåliga tankar. "Vem vill sitta och titta på oss när vi är så jävla dåliga?" "Jag kommer skämma ut mig" "Kumo kommer bete sig, och jag kommer inte kunna styra upp det, å så blir det pinsamt" osv osv... Och ja, det är jobbigt, för när andra tittar så blir det prestige och prestation och jag pallar inte trycket. Och det är just därför jag behöver träna på att utsätta mig för just det, fast med så bra förutsättningar som möjligt helst då. Sen är det inte så att det kryllar av freestyleintresserade häromkring, och jag har tyvärr kanske inte tid att ta mig såå värst långt för att kunna träna på detta vis så regelbundet som jag skulle önska.
Men jag känner ändå att jag är på väg nånstans framåt i detta. Jag märker att jag vågar och överlever en massa jobbiga situationer, och ja, kanske blir det lite pinsamt, kanske är man dålig och skämmer ut sig, och hunden ballar ur, men so what?! Allt detta har upplevts nu och jag kom hel därifrån. Jag vet ju vart jag och min hund har varit och vart vi är på väg. Och under förra året så har jag träffat en massa gulliga medtävlanden som kommit fram och pratat, gett komplimanger, kommit med konstruktiva tips, och det känns fint! Det är något jag vill bli bättre på jag också, för jag vet hur mycket det kan betyda.
Det är egentligen lite konstigt att jag med all min prestationsångest och dåliga självkänsla ändå söker mig till sammanhang där jag på något sätt står i centrum för blickar. Jag ser mig verkligen inte som någon som gillar att stå i centrum, utan snarare tvärtom. Men jag minns när jag var liten hur jag tog alla chanser att sjunga, dansa, agera framför folk. Och inte minst hur jag för ett par år sedan, trots en underliggande panikångest envisades med att regelbundet stå framför folk jag inte kände och läsa egenskriven poesi. Så att det blev just den här hundsporten verkar ju stämma överens med den delen av min personlighet. För det är någonting som lockar med att övervinna detta i sig själv. Och den glädje jag har känt stundtals med Kumo ute på tävlingsplanen, det är ett lyckorus! För mitt i all rädsla och nervositet så har ju han varit med. Mitt lilla testobjekt som alltid, alltid, även om det verkligen inte verkar som det, gör sitt bästa just där och då.
A jisses, nu blev det lite hobbypsykologi av det hela, men så kan det vara en sen måndagskväll. Jag återkommer om det detta inlägg egentligen skulle handla om en annan gång ;)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar