Tävlingsförberedelser deluxe

Det börjar närma sig tävlingen i Karlstad nu och jag ser riktigt riktigt mycket fram emot det. I slutet av förra året så var jag ju lite mätt på freestylen och tävlande, men nu så har peppen kommit tillbaka. Den där braiga känslan i magen jag hade med båda hundarna i Haninge har liksom stannat där och jag vill liksom visa för mig själv att jag kan göra om det och att jag har tagit ett par steg i rätt riktning när det kommer till att hantera mig själv och hundarna på tävlingsplanen. 

Vi har många bra förutsättningar för att denna tävlingshelg ska kunna bli toppen. Vi kommer att bo på tävlingsplatsen eftersom den kommer vara i en konferenssal på hotell Gustaf Fröding, där vi har bott ett par gånger förut. Alltså vet både jag och hundarna hur omgivningarna ter sig, vilket gör att kontrollfreaksmatte redan innan tävlingen får chans att förbereda lite mentalt och DET är viktigt. Man slipper också ha hund i bil eller bur onödigt mycket, vilket också spelar roll. Vi kommer åka ner redan på fredagen vilket tar bort ännu mer stress. Då är det ju liksom i princip bara att vakna på lördagen och gå ner en trapp till tävlingen och köra! Känns också som om klassordningen kan passa oss hyfsat bra. FS 1:an som Yumes startar i är först på lördagen och sist på söndagen, så det blir en lång helg för henne, men det ska bli spännande att se hur hon hanterar det. Jag har ju inte alls lärt mig lika mycket om hur hon funkar i tävlingssammanhang än, logiskt nog, eftersom vi bara startat en gång. Men hon är ju inte lika skör som Kumo när det kommer till stämning och miljö, utan bara matte är med och håller sig någorlunda sansad så har hon har helt andra förutsättningar. Vi har inte samma program som förra gången, utan det är ett lite lugnare tempo, men fortfarande bara med trick hon känner sig säker med. Inget avancerat, men ändå rätt varierade rörelser. Svårigheten ligger som vanligt hos mig i att dels inte stressa igenom och bara vifta sönder allt så fort det blir minsta antydan till miss eller stelna till och börja vifta därför istället. Våga lita på att tempot funkar! Jag ska inte behöva stressa! Det är bättre att det går lite långsamt och tajmingen kanske inte blir spot on och att det är inlevelsefullt än att vi stressar bara för att hinna med alla momenten tror jag. Sen kan vad som helst hända som gör att det inte blir några uppflytt. Bara vi känner att vi är ett team som jobbar tillsammans hur det än går så kommer jag att vara nöjd. 

Det blev Htm för Kumo till sist. Den känns helt enkelt mest rätt just nu så då kör vi på det. HtM 1:an är på em på lördagen och fm på söndagen. Så jag tänker att Kumo får äta sin frukost nere bredvid planen på banvandingen på lördagmorgon, sen slappa tills vi ska börja värma upp och köra. Kommer fortsätta med samma koncept som sist. Alltså, skit samma i hur fan vi går och tajmingen, bara att vi går, håller någorlunda positioner och hela tiden försöka motivera och peppa. Mycket stöd med rösten och nu när 2-meters regeln är borta så behöver jag inte peta på honom om han segar, för det hjälper inte. Bättre att peppa upp med röst och kropp och låta honom hitta positionen igen. Det är så svåårt, men jag måste verkligen hålla mig ifrån att peta på honom, om jag nu känner att beröring behövs så räcker det gott och väl med en liten klapp bara, för det är ju för att han blir trött och tappar fokus och fastnar på något runt om som det händer och då behöver han ju stöd att hitta tillbaka, inte en korrigering! Sakta sakta försöker vi träna bort mina stooora hjälper som blir äääännu större på tävling, och ja, det är ju oftast inte hur vida jag ger tydliga hjälper eller inte som gör att han presterar i vilket fall, utan det är humör och stämning. Såå då finns det ju ändå ingen mening med att jag ska gå och peka med en hel släpande arm i backen för att hunden ska veta vad han ska göra, för det gör han. Aja. Jag tror på oss. Jag tror faktiskt att det vi fixar det här. Och gör vi inte det, så kommer vi ändå fortsätta och fortsätta. 

Jag vet inte hur kul det är att läsa såna här monolog-planeringar. Men det är en del av min tävlingsförberedelse. Mental visualisering i ord. Att klargöra. Det blir lättare då att släppa den där nervöshetsklumpen. Men det känns verkligen som att jag kommit över en tröskel. För samtidigt som jag fortfarande blir jättenervös när jag tänker på tävling, så kommer ändå minnet av den där glädjen också. Den där känslan i magen, den som jag har haft oavsett hur det egentligen går. För att jag är så jävla stolt över mina hundar, och över mig själv. För att vi kämpar och gör. Och hur glad jag är över mina fluffbollar som på två helt olika sätt ger mig det jag behöver för att utvecklas.