Om jag bara finge vara din hund...

Att ha varit hundledig ett par veckor har varit konstigt. Lite skönt, ja det ska erkännas också, för jag har kunnat fokusera mer på skolan och det har jag behövt. Men sen på kvällarna när man krupit ner i sängen, då har det känts så väldigt tomt att inte ha någon att plocka upp och ligga och klappa lite på innan man somnar. Jag har också ställts mot en del av de känslor som gjorde att jag skaffade hund. Självfixeringen bland annat. Den plågsamma självfixeringen! Att få vara lite ledig och kunna fokusera på något extra viktigt någon vecka är som sagt skönt, men den där gamla tråkkänslan har börjat smyga sig på lite de senaste dagarna. Och jag har kommit fram till att jag nog är en bättre människa med hund än utan, och det gör mig så glad! För även om hund och folkhögskola inte är det absolut optimala, och de senaste två månaderna har varit lite sisådär roliga ur hundägarsynpunkt, så känns det bra att få en sån bekräftelse.

Kumo 1 år

  

 

 

 

Idag var det ett år sen min lilla bebis föddes. Tänk så mycket mitt liv ändrats sen han kom in i det, å så mycket roligt vi haft. Enligt rapporter så mår födelsedagsbarnet bra hemma i Sala och jag hoppas att han får något lite extra gottigt utav Stormatte för att fira. Här i Grimman känns det bra att kunna fokusera på plugget, men visst saknas det. Kopiöst! Men han har det bra! Så grattis lilla plutt på din ettårsdag!

Ett tungt beslut

Det krockar! Det hinns inte med allt! Om jag är några timmar extra i verkstaden så går det obönhörligen ut över Lillplutt. Det gnager och värker. Jag VILL hänga med min hund och ge honom den aktivering han behöver och jag VILL ta vara på tiden och vara i verkstäderna så mycket som möjligt. Jag VILL dessutom ha tid för träning i gymmet och att vara social. Men det går inte att göra allt det där så det blir tillfredsställande. Det blir allt lite halvdant istället. Jag försöker strukturera, planera, men det ligger inte riktigt för mig. Jag har ständigt dåligt samvete, vad jag än gör. Det känns inte hållbart... inte som det är nu.

Imorgon kommer mamma och hämtar Lillplutt, jag ska på klassresa till Danmark i tre dagar och planen var att han skulle bo på pensionat, men det sket sig. Vi har bestämt att han får bli kvar där tills jag åker hem på höstlov, lite på prov.
Om det kanske skulle funka.
Att han bor där.
Tills läsåret är slut.

Det känns väldigt tråkigt, trist, att det inte går att kombinera två saker man älskar. Men huvudsaken är trots allt att min lilla plutt har det bra och får den omtanke och tid han förtjänar.

Ett steg fram

Lillplutt har varit en riktig storskit den senaste veckan. Rymt vid ett flertal tillfällen då roomien oförberett öppnat dörren och slyngeln tagit chansen att, enligt honom, ha det lite kul. Inte lika kul för mig som med olika strategier försökt fått tag på honom. Nej, inte kul alls. Humöret har trutit och jag har inte känt mig som någon vidare hundägare om jag ska va ärlig. Men efter idag så känns det lite bättre. Vi har varit ute på åkrarna och gått och Kumo fick riktiga shibadampryck trots att långlinan var på, och han KOM PÅ INKALLNING VARENDA GÅNG! Och det såg ut som att han tyckte att det var lika kul som det brukade vara och han var så duktig! Matte blev superglad och fick nästan tårar i ögonen. Det är så jobbigt att gå runt å ständigt vara irriterad och tjatig på honom, så att få ge beröm och tycka att han var duktig var guld värt. Nu orkar jag fortsätta träna och kämpa för jag vet att min fina samarbetsvilliga och roliga kille finns där inne under alla trotsiga tonårshormoner. 

Otacksamma hundskrälle!

Idag kom Kumos halsband som jag beställt härifrån där man kan designa sitt eget hundhalsband. Det finns en massa härliga retrotyger man kan välja mellan, och massa andra olika. Min givmildhet blev dock inge vidare besvarad av lille herr superslyngel som på promenaden bara helt sonika sticker och struntar helt i att lyssna. Den här tendensen har anats de senaste tio dagarna och det är så himla tråkigt när det på sista tiden gått så himla bra med inkallning, stannande och annan kontaktträning. Efter en halvtimmes fjantande och tramsande i spöregnet lyckades jag få fatt på honom, och humöret var inte på topp om man säger så. Under sin eskapad hade han hunnit med att både gnussa sig i kobajs och kräftskal. Nu blir det långlinan på tills den här slyngelfasen är över!

Hundliv

Idag har jag haft en riktig hunddag. Jag har varit ute på landet och hälsat på mina kompisar Heidi och Linda och deras hundar. Heidi har fått hem världens sötaste Ville, en liten borderterriervalp som det var tvunget att klappas lite på innan jag flyttar. Jag och Kumo har gått vårt livs första blodspår, och det var så himla kul!!! Vi prövade även på uppletande, men det gick inte riktigt lika bra. Lär träna mer på föremålsintresset och att det ska vara kul att lämna saker till matte. Här är i alla fall lite bilder från dagen:

Ransäter

Anledning till att vi i huvudtaget var i Värmland var Ransäterutställningen. Det är en stor, årlig utställning över 3 dagar. Jag anmälde bara till fredagen eftersom det skulle vara japansk domare då, men självklart blev det domarändring. Hur som var det riktigt trevligt ändå. Uppfödaren var där och ställde syster Maja och sen var andra systern Leika också med. Kumo var lite loj och seg pga av värmen (och för att han antagligen lagt all sin energi till att busa med Leika) men skötte sig ändå bra. Excellent blev det, och det var det jag hoppats på, dock inget CK. Det fick den andra hanen som vi mötte i juniorklassen.

Kumos kritik:
Fint huvud & uttryck, mkt bra ögon & öron, lite tunn i kroppen, går trångt bak, fin päls, bra ben & tassar.

Systrarna Leika och Maja i tikarnas juniorklass

Helenas andra fina tik Titti (Okami's Genhime) blev till slut BIM

Vi var även med i uppfödarklassen. Svårt att få 4 hundar att ställa upp sig... Bästa grupp med HP blev det i alla fall.

Nu blir det lite paus i utställandet. Kommer varken ha tid eller råd med det när jag börjar skolan. Kanske kanske att jag anmäler till Växjö i november eller stockholm i december, har inte bestämt mig om det. Annars så blir det inte förrän till nästa sommar.