Dövhundar

Yume 8 mån

Det går ju sådär för mig att uppdatera allt här som hänt under sommaren/hösten, men men. Saker som händer nu i alla fall är att Yume har gått och blivit 8 månader! Hon har börjat växa till sig ordentligt nu och huvudet ser inte så oproportionerligt litet ut längre. Hon är periodsvis riktigt skittråkig nu när unghundsfasonerna är i full gång. Ibland är det som att hon inte hör alls och det är väldigt påfrestande för mitt, inte särskilt långa tålamod. Sen så är hon en liten pärla på att lyssna när man tränar med henne. Uppmärksam med fullt fokus och gör sitt yttersta för att vara matte till lags, så hopplös är hon inte. Och jag veeet ju att det inte varar för evigt detta. Hon har inte visat några tecken på att börja löpa än så vi får se om det blir någon skillnad när det kommer igång också. Jag har äntligen fått till Yumes egna sida här på bloggen också. Bättre sent än aldrig...

I helgen så var vi i alla fall och prövade lite agility på hu i Köping. Inga hopp, men lite tunnlar, slalom och balans. Jag har varit så nyfiken på att se vad hon skulle tycka om det. Och som jag misstänkte tyckte hon att det var toppen. Man fick göra saker fort och matte blev ju så glad. Ännu är det inga problem med att träna med henne med andra hundar och människor runt omkring. Det har liksom aldrig fallit henne in att man kan springa ifrån matte, så det jobbar jag på att det ska förbli så.  Prövade lite med Kumo också som inte har tränat någon agility sen kursen vi gick i våras. Jo han tyckte det var kul, men drog iväg en gång. Eftersom planen var mestadels inhägnad så vågade jag ihuvudtaget ha honom lite lös, och jag fick fatt på honom smärtfritt, men jag blir ändå så ledsen. Känns som om lösträningen bara är åthelvete just nu! I fredags när vi var på besök hos Yumes uppfödare så lyckades han smita ut och jag och Mona var ute och jagade och letade i 2 timmar innan vi fick fatt på honom. Jag tycker att vår relation har blivit bättre och han har bättre fokus på mig nu igen när vi tränar, men ändå så skiter han totalt i mig när det blir sådär. Så det blir att backa i träningen IGEN och försöka få till mer egna promenader med honom. Bryta ihop och komma igen var det ja...

Men nu till något roligare! Det har äntligen hänt, något som jag jobbat för och sett fram emot lääänge nu. Jag har äntligen köpt mig en bil! En Saab 9-5a blev det där båda monstren får plats utan problem där bak. Så skönt att slippa gå via pappa när jag vill kunna planera in tävlingar, utställningar eller bara kunna ta mig ut i skogen snabbt för att lägga spår. Känns heltoppen!