Då var det gjort nu då. Kulorna är borta! Kumo mår efter omständigheterna bra och jag har gillat läget och är inte så orolig längre.
Det var riktigt jobbigt att lämna honom hos vetten igår. När jag kom ut från kliniken själv ville jag bara grina för att det kändes så konstigt. Operationen gick i alla fall jättebra. Testiklarna var så små utav chippet att det hade varit hur lätt som helst att ta bort dem. Det som jag mest var orolig för var ju blodprovet, men det visade inga konstigheter som tur var. Det tyder ju på att njurarna har klarat sig hyfsat. När jag kom och hämtade honom var han bra ynklig och han låg hela kvällen igår och berättade för mig hur synd det var om honom. Idag har jag varit hemma från jobbet och vi har slappat hela dagen. Han verkar ändå vara rätt pigg och piper inget längre, så jag tror inte att det gör alltför ont. Tratten bärs med tyst lidande, men jag tänker att han kanske inte behöver ha den så länge, ett par dagar till bara. Bara man är med och kollar lite så brukar han låta sår vara, om man ryter i ett par gånger. Vi har bara varit ute och rastat lite snabbt och igår gick det nästan inte alls för att han tyckte allt var så konstigt och ovant och ville inte vara ute i huvudtaget. Idag har han både kissat och bajsat, men han ligger på jättemycket i kopplet även om han går på bra, så det känns nog fortfarande konstigt. Aptiten är det inga fel på heller så det dröjer nog inte länge förrän han är sig själv igen. Lilla pluttis!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar