Mattefilosofi. Insikter och det positiva med motgångar.

mitt hjärta för nästan exakt 2 år sedan

Ja, det ska erkännas att han kan vara billig ibland, ganska ofta den senaste tiden. Men. Det går alltid över, den där känslan. Och på ett sätt så tror jag att det är lite bra. Det är så det bra är bra och att när vi är duktiga, då är vi faktiskt duktiga för att vi har slitit för det!

Igår på promenaden så fick jag en del tankar, viktiga tankar. Jag hade ju egentligen tänkt ta det rätt lugnt med träningen den här veckan, men på nått sätt så har det alltid känts som om promenadträningen inte räknas, det blir ju liksom automatiskt. Vi gick lilla elljusrundan och jag hade honom i kortlinan och han kändes väldigt pigg, glad och samarbetsvillig. Han hamnar lite bakom och jag börjar springa för att få en bra inkallning. Han springer emot mig i full fart men så bara viker han av in i skogen utan att jag riktigt ser på någon sekund. När jag upptäcker det så tänker jag "nä inte igen" men hinner samla mig och så bara skriker jag "BRYT" och vad händer?! Jo han bryter! Utan minsta eftertanke och sätter av emot mig. Jag blev så glad att jag hade kunnat grina. Så himla snyggt var det! Vi har haft ett par riktigt fina såna där brytanden den senaste tiden så det bådar gott mitt i all motgång med rymningarna! Resten av promenaden bjöd han på fin kontakt och hade bra koll på mig och vi hade en sån där fin glad stämning som vi har när vi är i samstämda.

Men för att återkomma till de där viktiga tankarna. Det var liksom som om det trillade ner lite grann för mig hur stor min roll är i hur vida vår relation är bra eller inte. Nu på senaste tiden när det har varit som det varit är det så lätt att bara skylla på Kumo. Att det är han som inte lyssnar och att det är han som retas och dummar sig. Jag har ju liksom inte varit annorlunda i mitt bemötande mot honom (fast sånt där vet man ju aldrig säkert)!.. Men! Det är ju på mitt ansvar att inte pressa honom in i de situationerna där det blir sådär. Det är jag som har valt att ha hund och det är jag som ska se till att hans mående är så bra som möjligt. Det låter ju så jävla självklart, men kanske att jag glömt av det i de där frustrationstankarna. Jag har bara fokuserat på hur dåliga vi är och att det är lika bra att skita i det, och visst har jag analyserat och vridit och vänt. Kommit fram till, och kommit fram till mycket bra. Jag antar att det genom motgångar och dessa stunder av ifrågasättande som gör att man kan utvecklas och bli ännu bättre. Och det är ju positivt!

Så på ett sätt så måste jag, som jag kommit fram till tidigare; låta det vara lite hejsvejs med träning och tävlande och hela kongkarongen, inte ta det så himla seriöst. Slappna av, vara öppen, anpassningsbar till 1000. Men också hur jag faktiskt måste ta mitt ansvar som flockledare och styra upp och visa att jag gör det, tar det där ansvaret. Det är en knepig balansgång det här, men viktig!

Det är i alla fall skönt att det oftast inte känns helt hopplöst längre, även om jag dippar ibland och tråkigt nog låter det gå ut över Kumo. Visst blir man besviken, men man får lära sig hantera det också! Det finns så mycket att jobba med och det är hela tiden en process och det är väldigt roligt och intressant också för jag lär mig nya saker varje dag. Bara genom att vi är tillsammans och upplever. Och jag älskar att det är just Kumo jag får lära mig allt det här av och med. För så är det, jag kommer inte ifrån det; jag älskar den där skithunden!