En stor behållning, om inte den största, av den här bloggen är att själv kunna hålla koll på mina hundars utveckling och allmänna mående. Men det funkar ju inte riktigt när man aldrig uppdaterar... Jag vill inte att det ska bli ett måste att skriva här, men jag vill inte känna att jag halkar efter. Att skriva här ger mig ofta lite perspektiv på hur träningen går och hur läget ligger. Hur jag själv mår och har för tankar. Ja, jag vill definitivt skriva här oftare än vad jag har gjort under 2013. Det är inget löfte, men en förhoppning.
2013 avslutades inte på det bästa sättet om man säger så. Nyårsafton var pest! Kumo, som tidigare knappt brytt sig alls om smällar blev jättepåverkad. Låg, darrig och stressad och det var så jävla jobbigt att se honom så. Jag hade varit ute med dem på långpromme, låtit de springa av sig och tränat en stund för att de skulle vara trötta. Och jag hade musik och tv på hög volym. Och jag vet inte om jag försökte för mycket. Fick nästan känslan av att han bara tyckte att allt var så konstigt. Vi var hemma hos pappa för att jag trodde att det skulle smälla mindre där, men när jag gick ut vid 8 för sista gången så smällde de precis i närheten, typ bara 50 m ifrån och då ville han bara tillbaka, men väl vid huset igen så ville han inte gå in och sen skulle han bara ligga i hallen och flämta. Då åkte vi hem till oss för att jag tänkte att han skulle känna sig tryggare där, och det blev lite bättre ett tag, men sen så bara la han sig i hallen, där han aldrig ligger annars, och bara darrade och flämtade. Jag nojjar också över om det kan vara så om han inte mår bra, fysiskt just nu, och det var därför han reagerade så kraftigt, för att han inte känner sig stark. Dagen efter var han sig själv igen, men när det small till igen för någon dag sen så blev han orolig. FAAN va jag hatar smällare! Så jävla onödigt! Mitt i alltihopa så låg Yume och stensov så hon tog ingen notis i alla fall, men jag tycker det är så himla synd att det ska behöva vara så här. Fan!
Förutom detta så har den senaste tiden över lag inte varit kul alls i hundväg. Stressigt på jobbet, tråkigt väder, dåligt med ork och tålamod. Har haft så dåligt samvete att det varken aktiveras eller motioneras tillräckligt. Kumo har gått upp i vikt och ser riktigt plufsig ut. Yume känns det mest som jag bara går omkring och bråkar med. Jag kräver att hon ska bete sig som en vuxen fullärd trots att det inte finns en endaste liten chans att hon ska klara av det, och så blir jag irriterad när hon misslyckas, och så får jag mer dåligt samvete för att jag verkligen inte vill gå runt och vara sånhär som bara nöter på min och hundarnas relation. Det känns lite bättre nu när jag varit ledig ett tag. Jag behövde det! Men jag har liksom behövt påminna mig dagligen om att det inte är hela världen att hundarna inte fått gått 3 timmars promenad om dagen och en massa massa träning, för vad tjänar det till om jag ändå bara går och gnäller och sprider negativitet? Många gånger så gör hundliv att jag kunnat hämta energi och vilat upp mig genom det, men det har varit en period nu där det inte har funkat så, och så kan det vara ibland. Ibland behöver man något annat.
Det är något jag hela tiden får jobba på, och som jag hoppas att jag någon gång lär mig bemästra. Att hitta balans. Att hitta lagomheten.
1 kommentar :
Något jag har märkt med Zumi är att hon direkt blir misstänksam när jag i hennes ögon anstränger mig för mycket. På nyår i år var vi hos mina föräldrar, och när det började närma sig tolvslaget och det började poppa (det smäller inte därute, för långt bort) i fjärran tog jag fram en massa tugg och tyckte att de skulle sysselsätta sig. "INGA PROBLEEEM!" sa Norrie - "Nja, alltså, varför trugar du, vad är det som händer, borde jag vara orolig, jag kanske ska vänta med att äta?" sa Zumi... Så jag lämnade henne med några tugg på golvet och gick ut en sväng istället. Väl ensam brydde hon sig plötsligt inte ett dugg om ljuden utan åt sina tugg istället. Hon, och kanske många shibor?, snappar direkt upp stress eller oro hos mig och svarar med att bli extra på spänn.
Det finns en norm bland hundträningsfolk som säger att man ALLTID ALLTID ALLTID är på bra humör och snuttetrevlig, och de första åren med Zumi kämpade jag med det och byggde på mig irritation som sedan exploderade över småsaker. Jag har blivit bättre faktiskt, på att acceptera att jag är trött och grinig och less då och då, och att det INTE ÄR NÅGON FARA. På med sele på lilla svart så jag kan skita i om han drar, koppel på båda och så bara GÅR vi. Skiter i dem, skiter i allt. Kan till och med lyssna på musik om det behövs. Vi måste inte interagera och ha världens bästa aktiveringspromenader - vi behöver bara ta oss igenom det utan att jag har lust att ta den ena och slå den andra med. ;)
Skicka en kommentar