Sen sist har vi varit på två freestyletävlingar och en utställning och jag kan väl sammanfatta det hela med att vi verkligen är inne i en svacka just nu. Om det bara gått dåligt så hade det varit en sak, men det har varit katastrofalt rent känslomässigt och det har varit svårt att skaka av sig.
Förra helgen var vi alltså iväg till Kungsör för debut i FS2 för Kumo och HtM1 för Yume. Kumo kändes taggad inför starten, men på planen så var han inte helt med. Vissa moment satte han riktigt fint medans andra hade han ingen lust med. Detta är ju absolut inget ovanligt, det har hänt förut, vad som däremot inte var väntat är att jag bara hysteriflippar och istället för att bara ta det lugnt och försöka peppa upp honom, stressar upp mig en massa. Efteråt när jag tittade på filmen så syns inte detta så värst ändå, och det var ju verkligen inte det sämsta utförandet vi någonsin gjort, men det kändes inte bra alls. Är jättestolt över att Kumo faktiskt presterar så här pass bra trots världens tråkigaste danspartner på planen.
Domare 1: 7.2 7.7 7.6 Några små stopp, i övrigt fint utförda rörelser och samarbete. Ett program att växa i.
Domare 2: 6.6 7.7 7.4 Kumo kändes lite oengagerad och tappade fokus idag. Det påverkade i kat1. Programmet kändes bitvis som om det var ett med musiken, men stundtals passar de inte ihop helt.
Poäng: 22.10
Placering: 11/16
Sen blir jag bara supertrött, får världens huvudvärk och vet inte hur jag ska klara av att ladda om inför Yumes start. Vi åker hem till Mona och får lite mat och en annan miljö och då kändes allt så mycket bättre. Väl tillbaka och när vi värmde upp inför starten kändes det bra men sen när vi kom in på planen så var hon inte riktigt med mig. Inte heller katastrofdåligt när jag ser filmen, hon stannar till och tittar lite och ligger långt bak i positionerna. Men jag bara tröttnade totalt mentalt och orkade inte hämta tillbaka henne så jag valde att bryta. Nu när jag ser det efteråt så vet jag verkligen inte om jag gjorde rätt eller inte. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat gett henne stöd istället för att vara krävande...
Efteråt ute på parkeringen så satt positionerna igen och jag kände mig bara som en påse skit som inte kan vara ett tryggt stöd till mina hundar och som sprider negativ energi. Efter en del klurande så kom jag fram till att jag ändå ville åka till Skarpnäck helgen efter och bara se det som träning och försöka hitta glädjen igen.
Så först och främst var vi iväg på utställning i Österbybruk i Lördags. Kumo var hemma hos mamma så det var bara jag och Yume. Vi var där i lagom tid och det kändes bra innan vi skulle in. Väl i ringen i öppenklassen så visade hon sig så fint! Jag som varit orolig över att hon inte kan springa och titta rakt fram samtidigt blev så himla glad över hur bra det gick både runt och på diagonalen. Domaren blev jätteförtjust och ville ha upp henne på bordet en extra gång för att ta kort och hon fick excellent och ck. Efteråt kändes det superbra. Men sen skulle vi in i bästa tik och då började jag känna av nerverna, för nu hade vi faktiskt chans på sista certet och det svenska championatet. Så det gick piss att springa! Yume ville antingen galoppera eller gå med nosen i marken och ju mer jag försökte styra upp henne ju sämre blev det och nervösare vart jag. Jag fick en tillsägelse om att "kontrollera min hund" från domaren och vi fick springa ett (eller var det 2?) extravarv ensamma, men då tröttnade hon rejält och fräste ifrån när vi sprang förbi de andra hundarna. Vem vet, han hade kanske dömt likadant även om vi skött oss bättre, men det kändes som om det var det som gjorde att vi missade certet. Så jag kände mig bara besviken på vår insats och all energi bara försvann. Sen surade Yume dessutom till på en annan shiba utanför ringen för att jag inte hade full koll och hon stod och vaktade min ryggsäck när hon tyckte att den andra hunden kom för nära, och då blev det bara ännu mer dålig stämning. SUUUCK! Så när vi packade ihop och åkte mot kompis i Stockholm där vi skulle övernatta var inte känslan fantastisk precis.
Domare: Antonopoulos Dimitrios
Antal deltagande shibor: 12st
An absolute beautiful bith. Extremely nice overall, especially in the head. Excellent ear position. Slightly long in loin. An amazing mover.
EX CK 1ÖKKL R-CERT R-CACIB 4BTKL
Jag funderade en del på om vi verkligen skulle starta i htm:en på Söndagen, men slog ännu en gång fast att jag ville ha en chans till att få till en bra känsla på planen. Nu så här efteråt hade det bästa antagligen varit att bara strunta i det. Men vi laddade upp batterierna med tacos och filmmys på lördagskvällen och på morgonen så hade regnet slutat och vi satte av mot Skarpnäck. Vi banvandrade och jag var lugn och belönade fokus och lugn och det kändes som om vi skulle greja det. Men sen på planen så tar det kanske 15 sekunder innan Yume låser fast blicken på en annan hund och en sekunden efter sätter av ut från planen, mot den. Paniken jag kände då alltså! Som tur var hände ingenting, jag tror inte att hon stack för att mucka utan bara för att hon fick ett jävla infall och den andra hunden var (thank god!) inte mucksugen, så jag fick tag på henne snabbt och då den andra hunden och ägaren såg okej ut så tog jag det snabba beslutet att gå in på planen igen medan musiken ännu var på för att i alla fall kunna avsluta med någon form av samarbete. I den mån det kunde kännas bra så kändes det bra den stunden och vi sprang av och belönade. Jag tyckte att jag lyckades med att inte låta min känslor gå ut över Yume, men sen jag packade bara snabbt ihop, pratade med den ägaren vars hund Yume sprungit fram till och sen åkte vi bara hemåt, jag med en massa tankar i huvudet.
Nä, vi har gjort bort oss en del den här helgen. Både jag och Yume, men såklart mest jag som faktiskt är mer kapabel till analys och som har ansvaret för vad jag utsätter min hund för. Någonstans felar det och det hör samman med orken och teamkänslan som inte är där just nu och som jag egentligen är väl medveten om. Men ändå glömmer jag, hela tiden! Gör misstag, gör om, gör likadant och förväntar mig olika resultat. Är inte det definitionen av en idiot? Kan jag rädda upp det här? Eller förstör jag bara för mina hundar ju mer jag försöker? Jag får försöka göra upp en strategi för hur jag ska hantera mina egna känslor när det kommer till träning, tävling och prestation. För det här funkar ju bara inte!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar